Varför?

För att en sida av mig är så oerhört bra på att ge upp, och jag kan säkert tusen knep och ännu fler anledningar. Detta är en sida jag alltid trott varit en snäll och omtänksam del av mig. Men sen har jag en annan sida, en jag trodde var the dark side, en sida som verkar helt känslokall och bara säger ”fortsätt”, och ju mer jag springer kommer jag på att det är den senare sidan som faktiskt hjälpt mig igenom saker, och den sidan tar liksom mer plats ju mer jag springer. I och med att den senare sidan börjar kräva mer utrymme har den första sidan förklarat krig, och sagt att jag i alla fall överhuvudtaget inte har förmågan att klara ett maraton, och med detta har den andra sidan svarat med en anmälan till Stockholm maraton 2013. Själv står jag som ett fån i mitten och har inte en blekaste aning om hur det ska gå.


fredag 1 februari 2013

Efter

8 km, -3 grader, skymning. Ont i bakre höger vad och klumpig vänster fot. Gick lättare efter 6 km, men då blev det 1 km blankis och känslan av att plötsligt bli besatt av Marcel Marceaus ande när jag halkade omkring på den öde skogsvägen i mörkret har fortfarande inte lämnat mig, en mimare i natten, tar sig ingenstans och det är inte ens någon som ser. Helt meningslöst. Och livsfarligt.

Men Ha!

Ena sidan
Jag har inte sagt nåt!

Du behöver ju inte det. Jag har dig i ryggmärgen. Du trodde inte att jag skulle!

Ena sidan
Varför skulle jag tro nåt sånt, jag är en del av dig, klart jag är på din sida.

Du är så drygt jobbig att lyssna på! Ge dig nån gång!!

Andra sidan
Ett råd?

... ja, vadå, kanske det..

Andra sidan
Välj dina strider.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)