Varför?

För att en sida av mig är så oerhört bra på att ge upp, och jag kan säkert tusen knep och ännu fler anledningar. Detta är en sida jag alltid trott varit en snäll och omtänksam del av mig. Men sen har jag en annan sida, en jag trodde var the dark side, en sida som verkar helt känslokall och bara säger ”fortsätt”, och ju mer jag springer kommer jag på att det är den senare sidan som faktiskt hjälpt mig igenom saker, och den sidan tar liksom mer plats ju mer jag springer. I och med att den senare sidan börjar kräva mer utrymme har den första sidan förklarat krig, och sagt att jag i alla fall överhuvudtaget inte har förmågan att klara ett maraton, och med detta har den andra sidan svarat med en anmälan till Stockholm maraton 2013. Själv står jag som ett fån i mitten och har inte en blekaste aning om hur det ska gå.


söndag 17 februari 2013

Söndag

7.8 km. 0 grader. Känns osannolikt att jag ska springa när jag ger mig ut, men sen gör jag det i alla fall. Det känns asbra att komma sig iväg, som idag, innan barnen vaknat, inga konflikter, 10 kramar eller tårfyllda avsked för att kunna börja springa. 
Fortsätter blanda ihop olika vändor och hur långa de är. Mitt lokalsinne vill verkligen inte beblanda sig med mitt minne. Men jag orkar inte bry mig så mycket.

Andra sidan
Bra.

Känner mest av vaderna från fredag och lördag. 
Springer allt oftare utan musik. Först var det för att höra bilarna när jag var tvungen att springa sent och det var dålig sikt, men det känns mer och mer okej. Har ändå nästan lyssnat sönder låtlistorna. Börjar jag stå ut med mina egna tankar? Eller lyckas jag sluta tänka? Hm...
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)