Varför?

För att en sida av mig är så oerhört bra på att ge upp, och jag kan säkert tusen knep och ännu fler anledningar. Detta är en sida jag alltid trott varit en snäll och omtänksam del av mig. Men sen har jag en annan sida, en jag trodde var the dark side, en sida som verkar helt känslokall och bara säger ”fortsätt”, och ju mer jag springer kommer jag på att det är den senare sidan som faktiskt hjälpt mig igenom saker, och den sidan tar liksom mer plats ju mer jag springer. I och med att den senare sidan börjar kräva mer utrymme har den första sidan förklarat krig, och sagt att jag i alla fall överhuvudtaget inte har förmågan att klara ett maraton, och med detta har den andra sidan svarat med en anmälan till Stockholm maraton 2013. Själv står jag som ett fån i mitten och har inte en blekaste aning om hur det ska gå.


lördag 16 februari 2013

Lördag

8.83 km. 0 grader. Kändes segt, men inte överdrivet svårt att ta sig igenom. Jag blandar ihop alla vändor hit och dit, och km-siffrorna snurrar runt och byter plats med varann. Verkar tycka att det viktigaste nu är att långsamt öka distansen var/varannan vecka, och komma upp i 50-60 km/v. Förra veckan sprang jag 49.7 km, hittills denna vecka 44.6 (i morgon kvar).
Fick kalla kårar när jag såg den här "rutan" första gången. Men det kanske inte är så obarmhärtigt omöjligt. Man kan ju jobba på obekväm arbetstid, så jag antar att man kan träna på samma sätt. 
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)