Hann med att springa lite innan jobbet. Kändes lätt i kroppen. Roligt.
Fick inte tid förrän typ kl. 22 på kvällen att fortsätta... Nattmörker är inte svart slog det mig, det är liksom jämntjockt konturlöst mörkgrått. Om jag inte kunnat skogsvägarna så bra som jag kan skulle jag flera gånger ha sprungit rakt ut i åkrarna. Vägbommarna gick att se på 30 cm avstånd, och grusvägarna liksom svävade en halvmeter ovanför sig själva. Surrealistisk upplevelse, nästan som någon slags icke-existens där ens egen andning och ljudet av fötterna som rytmiskt möter marken är allt som finns i hela världen.
Började fundera på vad min norrlandsmoster skulle säga när jag berättar om mitt maratonprojekt. Tre möjliga svar kom upp i huvudet, hon skulle börja alla med;
- Jasså!, skrattar högt, hjärtligt och lite rått, de säg du.
Sen skulle hon säga nåt av nedanstående;
... ja, då ä dä bäst du spring.
... ja, då ä dä till å spring.
... ja, hä ba du spring.
Varken mer eller mindre och ingenting annat. Sen skulle jag bli bjuden på kaffe.
Det slog mig att under hela min uppväxt var det ingen som sa att nåt var omöjligt, eller att jag inte kunde göra det ena med det andra som jag ville göra. De kunde skratta åt idéer som jag hade, men standardsvaret var alltid "vill du göra så gör". Bara så enkelt.
