Varför?

För att en sida av mig är så oerhört bra på att ge upp, och jag kan säkert tusen knep och ännu fler anledningar. Detta är en sida jag alltid trott varit en snäll och omtänksam del av mig. Men sen har jag en annan sida, en jag trodde var the dark side, en sida som verkar helt känslokall och bara säger ”fortsätt”, och ju mer jag springer kommer jag på att det är den senare sidan som faktiskt hjälpt mig igenom saker, och den sidan tar liksom mer plats ju mer jag springer. I och med att den senare sidan börjar kräva mer utrymme har den första sidan förklarat krig, och sagt att jag i alla fall överhuvudtaget inte har förmågan att klara ett maraton, och med detta har den andra sidan svarat med en anmälan till Stockholm maraton 2013. Själv står jag som ett fån i mitten och har inte en blekaste aning om hur det ska gå.


söndag 28 april 2013

Omväxling förnöjer

Märker att jag mer och mer försöker planera för att inte springa samma väg när jag kan undvika det. Har mycket svårare att motivera mig själv när det är "samma gamla vanliga". Trodde aldrig att jag skulle vara intresserad av att mäta ut avstånd när jag är ute och kör bil, men hoppsan hejsan, vad intressant det är :-)
Visst finns det också en tjusning i att veta vad nästa hållpunkt på en runda är, och kunna jämföra den med hur det kändes förra gången (förutsatt att det känns bättre så klart...), bara inte fastna och att det blir vardag. Lite äventyr fast man bara tar sig framåt liksom.
Vanliga 21 km rundan, Sånga Säby
Helsingborg, längs med vattnet
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)