Varför?

För att en sida av mig är så oerhört bra på att ge upp, och jag kan säkert tusen knep och ännu fler anledningar. Detta är en sida jag alltid trott varit en snäll och omtänksam del av mig. Men sen har jag en annan sida, en jag trodde var the dark side, en sida som verkar helt känslokall och bara säger ”fortsätt”, och ju mer jag springer kommer jag på att det är den senare sidan som faktiskt hjälpt mig igenom saker, och den sidan tar liksom mer plats ju mer jag springer. I och med att den senare sidan börjar kräva mer utrymme har den första sidan förklarat krig, och sagt att jag i alla fall överhuvudtaget inte har förmågan att klara ett maraton, och med detta har den andra sidan svarat med en anmälan till Stockholm maraton 2013. Själv står jag som ett fån i mitten och har inte en blekaste aning om hur det ska gå.


söndag 17 mars 2013

Söndag

8 km. Någon minusgrad och sol. Måste vänja mig vid att jag orkar lite mer, vet inte riktigt hur jag ska fördela energin över hela löppassen, springer ojämnt tycker jag. Det ger sig väl.

Du är betydligt mjukare och mildare, men jag fattar inte att du fortfarande håller på och vill att jag ska gå, eller bara stanna.

Ena sidan
Förlåt, jag är bara så van att stötta dig i att ge upp.

Jag vet att du vill vara snäll, men det slår mer än smeker, om jag säger så...

Ena sidan
Jag fattar. Jag vet. Ska försöka skärpa mig.

Okej...  Nu vet inte jag om jag riktigt fattade vad som hände, men... gärna, tack :-)
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)