Varför?

För att en sida av mig är så oerhört bra på att ge upp, och jag kan säkert tusen knep och ännu fler anledningar. Detta är en sida jag alltid trott varit en snäll och omtänksam del av mig. Men sen har jag en annan sida, en jag trodde var the dark side, en sida som verkar helt känslokall och bara säger ”fortsätt”, och ju mer jag springer kommer jag på att det är den senare sidan som faktiskt hjälpt mig igenom saker, och den sidan tar liksom mer plats ju mer jag springer. I och med att den senare sidan börjar kräva mer utrymme har den första sidan förklarat krig, och sagt att jag i alla fall överhuvudtaget inte har förmågan att klara ett maraton, och med detta har den andra sidan svarat med en anmälan till Stockholm maraton 2013. Själv står jag som ett fån i mitten och har inte en blekaste aning om hur det ska gå.


onsdag 13 mars 2013

Tisdag

8 km. -3 grader. Tävlingstempopass skulle det här föreställa. Jävulusiska motstånd att ta mig ut. Orkade inte i morse för att jag började jobba tidigt. Kom iväg strax efter 22. Kolsvart. Vägen avtecknade sig som ett grått konturlöst töcken, kompat av en mörkgrå åskliknande himmel. 
Kramp i vänstra smalbenet de 5 första kilometrarna. Kändes som jag ville kräkas, är för trött för allt. Det släppte efter 7 kilometer, så sista kilometern var riktigt trevlig. Hurra :-S

Andra sidan
Bra att du gjorde det.

Ena sidan
Håller med, riktigt bra gjort!

Tredje sidan
Du, det är nog bra om du håller ett öga på mig, känner mig inte helt i toppform.

Å, tack! ... och ja, jag känner det. Du ställer till det en del i tankeverksamheten. Jag vet inte vad jag ska göra bara.

Tredje sidan
Gör inget speciellt, följ mig bara och lugna dig om jag drar iväg.

Okej, jag ska försöka.

Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)