Varför?

För att en sida av mig är så oerhört bra på att ge upp, och jag kan säkert tusen knep och ännu fler anledningar. Detta är en sida jag alltid trott varit en snäll och omtänksam del av mig. Men sen har jag en annan sida, en jag trodde var the dark side, en sida som verkar helt känslokall och bara säger ”fortsätt”, och ju mer jag springer kommer jag på att det är den senare sidan som faktiskt hjälpt mig igenom saker, och den sidan tar liksom mer plats ju mer jag springer. I och med att den senare sidan börjar kräva mer utrymme har den första sidan förklarat krig, och sagt att jag i alla fall överhuvudtaget inte har förmågan att klara ett maraton, och med detta har den andra sidan svarat med en anmälan till Stockholm maraton 2013. Själv står jag som ett fån i mitten och har inte en blekaste aning om hur det ska gå.


fredag 3 maj 2013

Fredag 3 maj - distanspass

Soligt ute, provade springa i shorts och linne, kallt i början, men lagom i längden :-) Blev inte riktigt lika skakig i benen den här gången. Hade också, den här gången, lättare att mota bort "kan inte", "klarar inte", "skitsamma"-tankar och bara springa. Tacksam för det. Känner mig svag kring anklarna och höger hälsena har tagit rätt mycket stryk känns det som, men konditionsmässigt känns det okej. Blev klart trött mot slutet, men det var inte nån nära döden upplevelse. Hade också duktigt med mig vatten, på inrådan av mina springande kollegor. 
Vackert förvånad kyrka
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)