Varför?

För att en sida av mig är så oerhört bra på att ge upp, och jag kan säkert tusen knep och ännu fler anledningar. Detta är en sida jag alltid trott varit en snäll och omtänksam del av mig. Men sen har jag en annan sida, en jag trodde var the dark side, en sida som verkar helt känslokall och bara säger ”fortsätt”, och ju mer jag springer kommer jag på att det är den senare sidan som faktiskt hjälpt mig igenom saker, och den sidan tar liksom mer plats ju mer jag springer. I och med att den senare sidan börjar kräva mer utrymme har den första sidan förklarat krig, och sagt att jag i alla fall överhuvudtaget inte har förmågan att klara ett maraton, och med detta har den andra sidan svarat med en anmälan till Stockholm maraton 2013. Själv står jag som ett fån i mitten och har inte en blekaste aning om hur det ska gå.


onsdag 29 maj 2013

Inte skrivit på en vecka...

Jag vet inte om det är tidsbrist, eller om det är ännu ett tecken på att jag inte kan hålla oron borta för hur det ska gå första juni. Jag har sprungit. Jag har tagit mina fåniga fotografier, och allt eftersom dagen närmar sig får jag svårare och svårare att ta beslut. Kan inte bestämma mig. Tar en bild. Springer. Ser en annan. Stannar. Tar en bild. Springer. Ser en annan... osv All energi går åt till att hitta Bilden. Blir arg på mig själv, men fortsätter ändå. Allt är bättre än att tänka på framtiden. Hur vet man vad som är vackert? Förut var det ett exempel på något vackert, nu behöver jag hitta det vackraste. Hur ska man kunna hitta det? Det ligger ju i betraktarens öga, och det känns som jag mer och mer tappat synen, och jag vill inte heller ställa en bild mot en annan, och jag pratar inte ens om löpning... Jag flyr, springer för livet.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)