Varför?

För att en sida av mig är så oerhört bra på att ge upp, och jag kan säkert tusen knep och ännu fler anledningar. Detta är en sida jag alltid trott varit en snäll och omtänksam del av mig. Men sen har jag en annan sida, en jag trodde var the dark side, en sida som verkar helt känslokall och bara säger ”fortsätt”, och ju mer jag springer kommer jag på att det är den senare sidan som faktiskt hjälpt mig igenom saker, och den sidan tar liksom mer plats ju mer jag springer. I och med att den senare sidan börjar kräva mer utrymme har den första sidan förklarat krig, och sagt att jag i alla fall överhuvudtaget inte har förmågan att klara ett maraton, och med detta har den andra sidan svarat med en anmälan till Stockholm maraton 2013. Själv står jag som ett fån i mitten och har inte en blekaste aning om hur det ska gå.


onsdag 29 maj 2013

Onsdag 22 maj

Glömde telefonen när jag sprang ut. Det har inte hänt förut. Håller jag på att tappa fokus? Känner av benen litegrand. De två mindre barnen, 9-åringen och 4-åringen, ville också springa, så jag sprang ett varv runt kvarteret med dem efter min vända. Jag fick den äran att springa hand i hand med uppmuntrande "fortare-fortare-tillrop" av 4-åringen, medan 9-åringen redan försvunnit runt kröken. Inspirerande förebilder :-)
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)