Skulle egentligen ha sprungit under söndagen, men det gick inte. Det blev inte av på morgonen pga jobb och på kvällen somnade inte 4-åringen förrän jag gav upp tanken på att ge mig ut, 23-nånting...
Vaknade 5 i morse av att jag precis fått tag i samma barns ben sekunden hon ramlar ur min säng och lyckas precis få stopp på fallet innan hon slår huvudet i golvet. Kände mig plötsligt som Zeb Machahan, alltid ena ögat öppet, till och med i sömnen beredd på allt. En barndomsdröm i uppfyllelse, tro det eller ej...
Så vad fan, kan jag rädda fallande barn i sömnen, så ska jag väl kunna springa några mil... Nu slutar jag lyssna på annat än de sidor av mig som ser det vackra runt omkring, och som tycker det är kul, och som till och med börjar tänka att det nog helst skulle vilja få en bättre tid nästa gång jag springer ett lopp jag sprungit förut...hm... Helt ny tanke.
Väldigt meditativt att springa tidigt på morgonen. Klart värt att stiga upp i svinottan och ha den upplevelsen med sig under dagen, än att mer och mer bygga på en ängslan över att kanske inte få till det innan dagens slut.
Vackra träd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar