Varför?

För att en sida av mig är så oerhört bra på att ge upp, och jag kan säkert tusen knep och ännu fler anledningar. Detta är en sida jag alltid trott varit en snäll och omtänksam del av mig. Men sen har jag en annan sida, en jag trodde var the dark side, en sida som verkar helt känslokall och bara säger ”fortsätt”, och ju mer jag springer kommer jag på att det är den senare sidan som faktiskt hjälpt mig igenom saker, och den sidan tar liksom mer plats ju mer jag springer. I och med att den senare sidan börjar kräva mer utrymme har den första sidan förklarat krig, och sagt att jag i alla fall överhuvudtaget inte har förmågan att klara ett maraton, och med detta har den andra sidan svarat med en anmälan till Stockholm maraton 2013. Själv står jag som ett fån i mitten och har inte en blekaste aning om hur det ska gå.


söndag 19 maj 2013

Fredag 17 maj - sista distanspasset

Mer uppförsbackar åt det här hållet kändes det som. Men det kan vara ren inbillning. Tranebergsbron vid 27-28 km inbillade jag mig skulle vara som sista varvets uppförbacke vid Långholmsbron (eller vad den nu heter) och det kändes helt okej. Men i sanningens namn tror jag den backen ligger precis vid 32 km, och då var jag mer än lovligt slut i benen. Trodde inte att jag skulle känna så stor skillnad från 29 km till 32, men det gjorde jag. Att jag dessutom pratade med en tjej för några dagar sen som sprungit maraton och fick höra henne säga att sista kilometern (eller var det sista milen) var obeskrivligt tung, bygger inte direkt upp några fantastiska bilder av hur jag kommer lyckas hela vägen...
Men jag klarade i alla fall den här vändan, och jag hann till jobbet :-)
Vackert fast och flyktigt
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)