Varför?

För att en sida av mig är så oerhört bra på att ge upp, och jag kan säkert tusen knep och ännu fler anledningar. Detta är en sida jag alltid trott varit en snäll och omtänksam del av mig. Men sen har jag en annan sida, en jag trodde var the dark side, en sida som verkar helt känslokall och bara säger ”fortsätt”, och ju mer jag springer kommer jag på att det är den senare sidan som faktiskt hjälpt mig igenom saker, och den sidan tar liksom mer plats ju mer jag springer. I och med att den senare sidan börjar kräva mer utrymme har den första sidan förklarat krig, och sagt att jag i alla fall överhuvudtaget inte har förmågan att klara ett maraton, och med detta har den andra sidan svarat med en anmälan till Stockholm maraton 2013. Själv står jag som ett fån i mitten och har inte en blekaste aning om hur det ska gå.


fredag 18 januari 2013

Efter

-15.2 grader. Batteriet tog slut mitt i "trasiga propellern", fast nu vet jag att den sträckan är 6 km. Sen sprang jag runt Bågvägen vilket kanske gjorde totalt 8-8.5 km.

Tungt i början, träningsvärk från att ha undervisat, konstigt nog. Men det är väl nåt med att jag så hurtigt ska visa att det inte Alls är läskigt, otäckt och farligt att slå kullerbyttor hit och dit och kasta sig runt på golvet. Helst ska jag visa det utan matta också för att det inte Alls gör ont... 

Gick lättare och lättare efter hand. Glad att månen var med, och att snön finns, annars hade det bara varit mörkt som i graven och kallt som i helvetet.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)