Varför?

För att en sida av mig är så oerhört bra på att ge upp, och jag kan säkert tusen knep och ännu fler anledningar. Detta är en sida jag alltid trott varit en snäll och omtänksam del av mig. Men sen har jag en annan sida, en jag trodde var the dark side, en sida som verkar helt känslokall och bara säger ”fortsätt”, och ju mer jag springer kommer jag på att det är den senare sidan som faktiskt hjälpt mig igenom saker, och den sidan tar liksom mer plats ju mer jag springer. I och med att den senare sidan börjar kräva mer utrymme har den första sidan förklarat krig, och sagt att jag i alla fall överhuvudtaget inte har förmågan att klara ett maraton, och med detta har den andra sidan svarat med en anmälan till Stockholm maraton 2013. Själv står jag som ett fån i mitten och har inte en blekaste aning om hur det ska gå.


tisdag 8 januari 2013

Jag vet

Andra sidan:
Skärp dig. Tålamod. Håll fokus. Du vet vart du vill. Lita på att kroppen kan kartan, tänk inte och glöm hur långt det är. Ett steg i taget. Dag efter dag efter dag. Du gör det redan, det är så du gör varje gång du springer.

Jag hittar så mycket fel.

Andra sidan:
Jag vet.

Jag ska i alla fall öka distanssträckan en gång i veckan till i mitten av februari, som ett steg.

Andra sidan:
Jag vet. Du gör det redan.

Ena sidan:
Det här är ju löjligt. Hela den här grejen är löjlig.

Jag vet.
Jag står inte ut med mig själv.

Ena sidan:
Jag vet.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)