Varför?

För att en sida av mig är så oerhört bra på att ge upp, och jag kan säkert tusen knep och ännu fler anledningar. Detta är en sida jag alltid trott varit en snäll och omtänksam del av mig. Men sen har jag en annan sida, en jag trodde var the dark side, en sida som verkar helt känslokall och bara säger ”fortsätt”, och ju mer jag springer kommer jag på att det är den senare sidan som faktiskt hjälpt mig igenom saker, och den sidan tar liksom mer plats ju mer jag springer. I och med att den senare sidan börjar kräva mer utrymme har den första sidan förklarat krig, och sagt att jag i alla fall överhuvudtaget inte har förmågan att klara ett maraton, och med detta har den andra sidan svarat med en anmälan till Stockholm maraton 2013. Själv står jag som ett fån i mitten och har inte en blekaste aning om hur det ska gå.


fredag 11 januari 2013

Innan

Ena sidan:
Jag säger inget, så har jag ingenting sagt... Jag känner hur det vänder sig i magen på dig. Det blåser svinkallt, det har snöat hela natten, vägen är oplogad.

Kan inte du bara vara tyst en stund, eller länge, det hjälper inte.

Ena sidan:
Jag försöker stötta dig här, var lite snäll mot dig själv. Vad är det du ska bevisa, och för vem?

Jag tror inte att jag försöker bevisa nånting, jag vill bara hitta nån slags balans. Den blir bättre när jag springer.

Ena sidan:
Du tycker inte om mig va? Du vill bli av med mig, eller hur? Det är därför du håller på. Det är mitt fel alltihop.

Det är inte så, snälla, sluta!!


Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)