Varför?

För att en sida av mig är så oerhört bra på att ge upp, och jag kan säkert tusen knep och ännu fler anledningar. Detta är en sida jag alltid trott varit en snäll och omtänksam del av mig. Men sen har jag en annan sida, en jag trodde var the dark side, en sida som verkar helt känslokall och bara säger ”fortsätt”, och ju mer jag springer kommer jag på att det är den senare sidan som faktiskt hjälpt mig igenom saker, och den sidan tar liksom mer plats ju mer jag springer. I och med att den senare sidan börjar kräva mer utrymme har den första sidan förklarat krig, och sagt att jag i alla fall överhuvudtaget inte har förmågan att klara ett maraton, och med detta har den andra sidan svarat med en anmälan till Stockholm maraton 2013. Själv står jag som ett fån i mitten och har inte en blekaste aning om hur det ska gå.


tisdag 15 januari 2013

Ha!

Jag är inte så dum som du tror, du är den som belönar mig för att jag försöker, för att jag vill och inte för vad jag presterar!

Ena sidan:
Se där, hon kan ju få ordning  på hjärncellerna ibland.

Du beter dig ju helt märkligt, det är inte så lätt att tro att du skulle ha en god vilja.

Ena sidan:
Bara för att jag inte är sådär fantastiskt lättavläst och rationellt lagd...

Du säger att jag är lat och inte orkar se vad som finns under ytan?

Ena sidan:
Jepp. Latmask. Förresten tog du det lätta hållet igen i förmiddags...

Herregud, du driver ju med mig!

Ena sidan:
Hahaha!

Tycker du det här är roligt?

Andra sidan:
Jag? Nä, jag har nog ingen humor på det sättet. Det var bra att du sprang 12 km i alla fall. Du får öka distansen nästa vecka helt enkelt. Jag har en plan för var du kan springa.

Nähä och jaha, tack för det då, antar jag...


Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)