Varför?

För att en sida av mig är så oerhört bra på att ge upp, och jag kan säkert tusen knep och ännu fler anledningar. Detta är en sida jag alltid trott varit en snäll och omtänksam del av mig. Men sen har jag en annan sida, en jag trodde var the dark side, en sida som verkar helt känslokall och bara säger ”fortsätt”, och ju mer jag springer kommer jag på att det är den senare sidan som faktiskt hjälpt mig igenom saker, och den sidan tar liksom mer plats ju mer jag springer. I och med att den senare sidan börjar kräva mer utrymme har den första sidan förklarat krig, och sagt att jag i alla fall överhuvudtaget inte har förmågan att klara ett maraton, och med detta har den andra sidan svarat med en anmälan till Stockholm maraton 2013. Själv står jag som ett fån i mitten och har inte en blekaste aning om hur det ska gå.


söndag 6 januari 2013

Ena sidan tänker till...

Ena sidan:
Okej. Det är jättebra att du gör det här. Nyttigt, säkert stärkande på en massa sätt. Bra. Men att blogga om det. Kom igen... Hur kommer det att kännas när du misslyckas? Du kommer att göra det, förr eller senare. Vad ska folk tro om dig? Jag tänker på ditt eget bästa. Jag tänker på dig, jag vill att du ska må bra. Skäm inte ut dig mer nu.

Vet du, ena sidan, jag är redan så trött på dig att jag inte hör vad du säger. Musiken är på för högt.

Andra sidan:
Du har väl inte glömt att boka in dig på Body Jam och Combat till onsdag!? Hör du mig!!?

Ena sidan:
För den som inte pallar intervallträning på egen hand... Det dröjer inte länge förrän jag får säga mitt "Vad var det jag sa".

Jag hör inte! Va! Vad sa du!? Jag bokar träningspass, vi får prata sen!

Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)