Varför?

För att en sida av mig är så oerhört bra på att ge upp, och jag kan säkert tusen knep och ännu fler anledningar. Detta är en sida jag alltid trott varit en snäll och omtänksam del av mig. Men sen har jag en annan sida, en jag trodde var the dark side, en sida som verkar helt känslokall och bara säger ”fortsätt”, och ju mer jag springer kommer jag på att det är den senare sidan som faktiskt hjälpt mig igenom saker, och den sidan tar liksom mer plats ju mer jag springer. I och med att den senare sidan börjar kräva mer utrymme har den första sidan förklarat krig, och sagt att jag i alla fall överhuvudtaget inte har förmågan att klara ett maraton, och med detta har den andra sidan svarat med en anmälan till Stockholm maraton 2013. Själv står jag som ett fån i mitten och har inte en blekaste aning om hur det ska gå.


söndag 20 januari 2013

Efter

En "skrynkligt lakan"-vända, 7,74 km. Hade jag rundat båtparkeringen på slutet hade jag antagligen kommit upp i 8 km, nesligt. -5,5 grader, sol och molnfri himmel.

Första halvan gick tungt, kändes svårt att andas. Som att det tog stopp halvvägs ner. När jag tog djupare andetag började jag gråta. Hm... Det är det som händer när jag ber er vara tysta, va? Den där tredje sidan blir väldigt tydlig då...

Ena sidan:
...

Andra halvan gick lättare, du hjälpte mig att försöka tänka ut om jag behöver lägga om vilka dagar jag tränar vad, och hur.

Andra sidan:
Det är det jag är till för. Att ta dig vidare.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)